Om organisationen

Brev till en kamrat

Kära kamrat! Med nöje tillmötesgår jag din begäran att ge en kritik över ditt förslag till en "Petersburgsorganisation av det revolutionära partiet". Du åsyftade förmodligen en organisering av Ryska Socialdemokratiska arbetarpartiets verksamhet i Petersburg. Den av dig väckta frågan är så viktig, att samtliga medlemmar av Petersburgskommittén och alla ryska socialdemokrater överhuvud taget måste deltaga vid dess behandling.

Först och främst uttalar jag min fullständiga överensstämmelse med din förklaring rörande odugligheten i förbundets förra organisation. Du påpekar frånvaron av allvarlig förberedelse och revolutionär fostran av de mera utvecklade arbetarna, det s.k. valsystemet, som så stolt och energiskt pläderas av kamraterna i "Rabotjeje Djelo" för de "demokratiska" principernas skull, samt arbetarnas undanhållande från den aktiva verksamheten.

Just detta: 1 saknaden av allvarlig förberedelse och revolutionär fostran, ej blott hos arbetarna utan också hos intelligensen, 2 oinskränkt tillämpande av principen och 3 arbetarnas obekantskap med den aktiva revolutionära principen just detta innebär faktiskt den främsta bristen ej blott i vårt partis Petersburgsavdelning, utan också i många av dess lokala organisationer.

Då jag helt och hållet delar din grundsyn på de organisatoriska uppgifterna, ansluter jag mig också till ditt organisationsprojekt, i den mån jag av ditt brev förstått dess huvuddrag. Jag är nämligen fullständigt enig med dig om att man måste särskilt understryka uppgifterna för arbetet över hela Ryssland och för partiet överhuvud taget. Detta uttrycker du i ditt förslags första punkt: "Hela partiets, och icke endast en enda kommittés eller ett enda distrikts, ledande centrum är tidningen "Iskra", vilken har ständiga korrespondenter bland arbetarna och står i intim kontakt med organisationens inre arbete." Jag skulle blott vilja påpeka, att tidningen kan och måste vara partiets ideella ledare, utveckla teoretiska sanningar, taktiska förslag och allmänna organisatoriska idéer samt hela partiets allmänna uppgifter i olika situationer. Den omedelbare praktiska ledaren av rörelsen kan endast en särskild central grupp vara - (vi kan kalla den Centralkommittén), som står i personlig förbindelse med alla kommittéerna och inom sig förenar alla den ryska socialdemokratins bästa krafter samt ombesörjer alla allmänna partiangelägenheter, såsom spridandet av litteratur, utdelande av flygblad, partikrafternas placering, utseendet av personer eller grupper till ledning i särskilda företag, förberedandet av allmänna demonstrationer och resningar osv. Nödvändigheten av den strängaste konspiration och bevarandet av rörelsens kontinuitet förutsätter för partiet två ledande centra: C. O. (centralorganet) och C. K. (centralkommittén). Det förstnämnda skall leda rörelsen ideellt, det andra - omedelbart och praktiskt. Enheten i aktionen och den nödvändiga solidariteten mellan dessa grupper måste tryggas ej blott genom ett enhetligt partiprogram, utan även genom de båda gruppernas sammansättning - i båda grupperna, såväl C. O. som C. K. måste finnas partikamrater, som uppnått fullständig enighet sinsemellan - och genom anordnandet av regelbundna och ofta förekommande överläggningar dem emellan. Först då kommer å ena sidan C. O. att stå utom räckhåll för de ryska gendarmerna, dess bestånd och kontinuitet blir tryggad, och å andra sidan kommer C. K. alltid att stå solidarisk med C. O. i alla väsentliga frågor och vara tillräckligt fri för att omedelbart bestämma över den praktiska sidan av rörelsen.

Önskvärt vore, att första punkten i stadgarna enligt ditt projekt icke blott angåve vilket partiorgan som skall erkännas såsom ledande - detta är naturligtvis nödvändigt att angiva - utan också, att vederbörande lokalorganisation ställer som sin uppgift aktivt arbete på att skapa, understödja och befästa de centrala avdelningar, utan vilka vårt parti icke kan äga bestånd som parti.

Vidare säger du i andra punkten av stadgarna om kommittén, att den måste "leda den lokala organisationen" - kanske vore det bättre att säga: "hela det lokala arbetet och alla de lokala partiorganisationerna", men jag vill inte uppehålla mig vid detaljer i formuleringen - och att den måste bestå av arbetare och intellektuella, men att dessas särskiljande på två kommittéer är skadligt. Detta är alldeles riktigt. Ryska Socialdemokratiska Arbetarpartiets kommitté måste vara en, och i den måste sitta fullt medvetna socialdemokrater, som ägnar sig helt och hållet åt socialdemokratisk verksamhet. Särskilt måste vi sörja för att så många arbetare som möjligt blir fullt medvetna och yrkeskunniga revolutionärer och insattes i kommittén. (I kommittén måste vi söka få in sådana revolutionära arbetare, som har de vidsträcktaste förbindelser och det bästa "namn" bland arbetarmassorna.) Under förutsättning av att det blir en enkel - icke dubbel - kommitté, får frågan om att kommittémedlemmarna skall personligen känna en mängd arbetare en särskild betydelse. För att leda det hela och för att tränga ut bland arbetarna måste man ha möjlighet att komma in överallt, vara bekant med många och känna till alla vägar etc. I kommittén måste därför, så vitt möjligt, finnas alla arbetarrörelsens ledare ur arbetarnas egna led, kommittén måste leda alla sidor av den lokala rörelsen och förfoga över alla partiets lokala organ, krafter och medel. Du talar inte om hur kommittén skall vara sammansatt - förmodligen är vi även där eniga om att några särskilda regler knappt behöves rörande kommitténs sammansättning; det är lokalt partikamraternas sak. Man skulle kanske blott kunna angiva, att kommittén kompletteras enligt dess majoritets (eller % därav) beslut[*] att kommittén måste sörja för att dess förbindelser överföras till en i revolutionärt avseende pålitlig och i politisk mening skyddad plats samt att kandidater förberedas i förväg. När vi får ett C. O. och en C. K., kommer nya kommittéer att bildas endast med deras medverkan och samtycke. Antalet medlemmar i kommittén får såvitt möjligt icke vara alltför stort, så att dess medlemmars nivå skall bli högre och deras specialisering på det revolutionära arbetets områden fullständigare, men samtidigt tillräckligt stort för att kunna sköta alla angelägenheter och trygga allsidig belysning av frågorna och fasthet i besluten. Om det skulle visa sig att det är väl många medlemmar och att det är farligt för dem att sammanträda ofta, blir det kanske nödvändigt att i kommittén tillsätta en särskild, mycket liten verkställande grupp på låt oss säga fem eller ännu färre medlemmar, vilken måste bestå av sekreterare och några andra medlemmar, som är mest kompetenta att praktiskt leda hela arbetet. För denna lilla grupp är det av särskilt stor vikt att ha suppleanter klara i händelse av häktning, så att arbetet icke avstannar. Kommittén skulle på sina gemensamma sammanträden behandla exekutivgruppens beslut, bestämma dess sammansättning osv.

Vidare nämner du efter kommittén, såsom underordnade densamma, följande slag av verksamhet: 1) diskussion, överläggning mellan de "bästa" revolutionärerna, 2) distriktscirklar med en 3) propagandistcirkel inom var och en, 4) verkstadscirklar och 5) representantsammankomster mellan delegerade från verkstadscirklarna inom ett visst distrikt. Jag är fullkomligt enig med dig om att alla ytterligare verksamhetsfält - och de måste vara många och olikartade, utöver dem som du här uppräknat - måste underordnas kommittén och att stadsdelsgrupper (för större städer) och verkstadsgrupper (överallt) är nödvändiga. Men i några detaljer är jag kanske inte riktigt enig med dig. Till ex. beträffande "diskussionen". Jag tycker att dylika inte är behövliga. "De bästa revolutionärerna" måste alla vara med i kommittén eller innehava särskilda funktioner i tryckerier, litteraturtransporten, reseagitationen, organiserandet av låt oss säga en passbyrå eller en avdelning för kampen mot spioner och provokatörer, eller grupper inom armén osv.

"Överläggningar" kommer nog att äga rum både inom kommittén i varje stadsdel och inom varje klubb, verkstads-, propagandist- eller facklig, (vävarnas, metallarbetarnas, läderarbetarnas etc.), student- eller litteraturcirkel etc. - varför skulle man då behöva någon särskild anordning för överläggningar ?

Vidare: Du kräver med full rätt, att "alla som önskar det" skall erhålla möjligheter att sända korrespondenser direkt till "Iskra". Men man får blott icke med "direkt korrespondens" mena, att "alla som önskar det" skulle få tillträde och adress till redaktionen, utan förstå det så, att det är nödvändigt att förmedla till redaktionen brev från alla som önskar skriva. Adresser måste utdelas i tämligen stor utsträckning, men dock icke till alla som önskar det, utan endast till pålitliga revolutionärer, som utmärker sig för konspirativ klokhet - kanske icke ens en för varje stadsdel, som du önskar, utan en för flera. Det är också nödvändigt att alla som deltager i arbetet, och alla cirklar erhåller rätt att framlägga sina beslut, önskningar och förfrågningar såväl till kommittén som till C. O. och C. K. Om vi garanterar detta, så uppnås fullt samförstånd mellan alla partiarbetare utan att behöva skapa sådana tungrodda och okonspirativa tillställningar, som dessa "diskussioner". Naturligtvis måste vi också söka anordna personliga överläggningar i så stort antal som möjligt mellan alla och alla slags funktionärer - men hela saken beror på konspirationen. Allmänna möten och sammankomster är i Ryssland sällan möjliga, endast som undantag, och man måste vara särskilt försiktig med "de bästa revolutionärernas" deltagande på dessa möten, ty på allmänna möten överhuvud taget kan en provokatör lättare slinka in och spionera på någon av deltagarna. Jag tror, det vore bättre att göra så: när man kan anordna större möten med låt oss säga 30-100 deltagare, t.ex. på sommaren i någon skog eller på någon särskilt trygg konspirativ lokal, kan kommittén sända dit en eller två av de "bästa revolutionärerna" och sörja för att mötet blir väl besökt, dvs. att man inbjuder så stort antal medlemmar som möjligt från verkstadscirklar osv. Men det är icke nödvändigt att göra dessa möten formella, det är icke nödvändigt att taga med dem i stadgarna, det är icke nödvändigt att göra dem regelbundna, det är icke nödvändigt att alla deltagare i ett sådant möte får veta namnet på alla de närvarande, dvs. alla "representanter" från cirklarna. Se där skälet varför jag är emot icke blott "diskussioner" utan också "representantsammankomster". I stället för dessa båda institutioner skulle jag vilja föreslå ungefär följande bestämmelse: Kommittén sörjer för anordnandet av stora sammankomster av största möjliga antal praktiska medarbetare i rörelsen och arbetare i allmänhet. Tid, plats och orsak till sammankomsten och sammansättningen av deltagarna bestämmes av kommittén, som också är ansvarig för att det hela hålles hemligt. Det är självklart, att detta icke innebär något hinder för arbetarna att själva anordna ännu mindre formella sammankomster för utflykter i det gröna osv. Det vore kanske bäst att icke nämna detta i stadgarna.

Vad sedan stadsdelsgrupperna beträffar, är jag fullt enig med dig om att en av deras viktigaste uppgifter är att ordna litteraturspridningen. Jag tror att dessa grupper huvudsakligen måste vara förmedlare mellan kommittéerna och verkstäderna - förmedlare och företrädesvis överbringare. Konspirativ anordning av effektiv distribution av den litteratur, som erhålles från kommittén, måste vara dess förnämsta uppgift. Och denna uppgift är i högsta grad viktig, ty om man tryggar regelbunden förbindelse för en viss stadsdelsgrupp genom utspridare till alla verkstäder inom stadsdelen och största möjliga antal arbetarbostäder inom samma område, så kommer detta att få en ofantlig betydelse både för demonstrationer och resningar. Att få organiserad en snabb och regelbunden spridning av litteratur, flygblad, proklamationer etc., att utbilda en hel kår av agenter för detta värv - det innebär att utföra mer än hälften av förberedelserna till kommande demonstrationer och resningar. I det ögonblick, då oroligheter, strejker och resningar utbryter, är det redan för sent att ordna kringspridandet av litteratur - till detta kan folk utbildas endast småningom, genom skyldighet att utöva sådan verksamhet ett par tre gånger i månaden. Om man icke har tidningar, kan man taga flygblad, men på inga villkor får man låta distributionsapparaten stå stilla. Man måste sträva att göra denna apparat så fullkomlig, att på en enda natt hela Petersburgs befolkning kan underrättas och så att säga bli mobiliserad. Och detta är alls icke någon utopisk uppgift, såvida blott flygbladen systematiskt överlämnas från centrum till de trängre förmedlande cirklarna och till deras litteraturspridare. Att utvidga gränserna för stadsdelsgruppens verksamhet till även andra funktioner, utom enbart förmedling och spridning, vore enligt min mening icke lämpligt, eller rättare: vore lämpligt endast om största försiktighet iakttoges - det kan blott skada arbetets hemlighållande och ändamålsenlighet. Rådplägningar i alla partifrågor kommer naturligtvis att försiggå även inom stadsdelscirklarna, men endast kommittén får avgöra alla den lokala rörelsens allmänna spörsmål. Stadsdelsgruppens självständighet borde endast tillåtas i fråga om tekniken och metoderna för litteraturspridning och överlämnande. Stadsdelsgruppens sammansättning måste bestämmas av kommittén, dvs. kommittén utnämner en eller två av sina medlemmar eller icke medlemmar till delegerade för en stadsdel och ger dem i uppdrag att bilda en stadsdelsgrupp, vars alla medlemmar återigen så att säga stadfästes för sina resp. funktioner. Stadsdelsgruppen utgör en filialavdelning av kommittén, och erhåller sin befogenhet blott av densamma.

Jag övergår till frågan om propagandistcirklar. Att organisera dylika inom varje särskild stadsdel är knappt möjligt på grund av bristen på propagandistiska krafter och knappt ens önskvärt. Propagandan måste föras enhetligt av hela kommittén och måste strängt centraliseras, därför föreställer jag mig uppgiften på följande sätt: Kommittén ger några av sina medlemmar i uppdrag att organisera en grupp av propagandister (vilken blir en underavdelning till kommittén eller ett av dess organ). Denna grupp måste, utnyttjande stadsdelsgruppernas tjänster för konspirativa syften, driva propaganda över hela staden, på varje plats, som är "underordnad" kommittén. Om det är nödvändigt, kan denna grupp sammanställa ytterligare en biträdande grupp, överlåta så att säga en eller annan del av sina funktioner, men endast med kommitténs godkännande; kommittén måste alltid och absolut äga rätt att sända sin delegerad till varje grupp, undergrupp eller cirkel, som på något sätt är ansluten till rörelsen.

På samma sätt - såsom filialavdelning till kommittén eller dess organ - måste alla de olika grupper organiseras, vilka tjänar rörelsen - grupper för studenter eller gymnasister och grupper för låt oss säga sympatiserande tjänstemän som hjälper oss, transportgrupper för tryckerier och grupper för anskaffande av pass och konspirativa lokaler, grupper för förföljandet av spioner, militärgrupper, grupper för anskaffande av vapen, grupper för organisering av t.ex. "inkomstbringande finansiella företag" osv. Hela den konspirativa organisationens konst skall bestå i att utnyttja allt och alla, "ge arbete åt alla och envar" ledande naturligtvis icke med makt, utan med auktoritet, med styrkan av sin energi, sin större erfarenhet, större mångsidighet och större skicklighet. Denna anmärkning syftar till den möjliga och vanliga invändningen, att en sträng centralisation alltför lätt kan skada saken, om det tillfälligtvis i ledningen finnes en med alltför stor maktbefogenhet utrustad inkompetent person. Detta är naturligtvis möjligt, men medlet däremot kan icke vara valsystemet och decentralisation, vilken är absolut otillåtlig i större omfattning och rent ut skadlig för det revolutionära arbetet under självhärskaredömet. Medel häremot gives ej av några som helst stadgar, det ges endast genom "kamratlig påverkan", börjande med resolutioner från alla slags undergrupper, och fortsättande med deras hänvändelse till tidningen och centralkommittén samt slutande med (i värsta fall) störtandet av en fullkomligt olämplig ledning. Kommittén måste bemöda sig att så fullständigt som möjligt genomföra arbetsfördelningen, ihågkommande, att för olika slag av revolutionär verksamhet kräves olika förmågor, så att en person, som är fullkomligt oduglig till organisatör, kan bli en oersättlig agitator, eller att en person, som icke duger till strängt uthålligt konspirativt arbete, kan bli en ypperlig propagandist osv.

På tal om propagandisterna skulle jag vilja säga ännu några ord om det vanliga överbefolkandet av detta område med inkompetenta personer och ty åtföljande sänkandet av propagandans nivå. Hos oss inträffar det ibland, att första bästa student utan någon urskiljning anses för propagandist och dessa ungdomar fordrar, att de skall få leda en cirkel osv. Detta skall bekämpas, ty det åstadkommer mycken skada. Verkligt principiellt kompetenta och lämpliga propagandister finnas ytterst få (och för att bli en sådan måste man genomgå ordentlig utbildning och samla erfarenhet). De som finnas måste vi specialisera och ge full sysselsättning, och skydda med särskild noggrannhet. Det är nödvändigt att anordna några föreläsningar per vecka för dem och i tid sända dem till andra städer och i allmänhet organisera för dugliga propagandister föredrag å skilda orter. Men den stora massan av unga nybörjare måste helst sättas till praktiska uppgifter, vilka hos oss försummas i jämförelse med studenternas arbete i cirklarna, vilket optimistiskt nog kallas "propaganda". Naturligtvis behöves också för allvarliga praktiska uppgifter en grundlig förberedelse, men i dessa är det likväl lättare att finna sysselsättning även för "nybörjare".

Och nu något om verkstadscirklarna. De är för oss särskilt viktiga; hela rörelsens huvudstyrka ligger ju i att organisera arbetarna på de stora verkstäderna, ty just i de stora verkstäderna, fabrikerna och bruken finns ej blott det övervägande flertalet arbetare, utan även de inflytelserikaste, mest utbildade och för kampen dugligaste elementen av arbetarklassen. Varje arbetsplats måste vara vår fästning. Och för denna verksamhet på arbetsplatsen måste organisationen vara lika sluten inåt och förgrenad utåt, dvs. i sina yttre förbindelser, och sträcka sina känselspröt åt alla håll, liksom varje revolutionär organisation. Jag understryker, att även här de revolutionära arbetarnas grupp obetingat måste vara själva kärnan och ledande centrum. Vi måste bryta fullständigt med den rent fackliga typen för partiorganisationen. Gruppen eller kommittén på arbetsplatsen måste - för att skilja sig från andra grupper, av vilka det måste finnas en hel mängd - bestå av ett mycket litet antal revolutionärer, vilka direkt från kommittén erhållit uppdraget och befogenheten att utföra all partiverksamhet på arbetsplatsen. Alla medlemmar av gruppen böra betrakta sig som partikommitténs ombud, skyldiga att underordna sig alla dess dispositioner, att iakttaga alla "lagar och sedvänjor" i den "aktiva armé", i vilken de inträtt och ur vilken de under krigstid icke äger rätt utträda utan tillstånd av ledningen. Gruppens sammansättning är därför av mycket stor betydelse och en av kommitténs huvuduppgifter måste vara att riktigt sammansätta subkommittéerna. Jag föreställer mig saken på följande sätt: Kommittén ger i uppdrag åt vissa av sina medlemmar (plus en del arbetare, som av ett eller annat skäl icke inträtt i kommittén men som kan göra nytta genom sin erfarenhet, bekantskapskrets, intelligens och förbindelser) att överallt organisera subkommittéer. Kommittén rådgör sig med fullmäktige från resp. stadsdel, anordnar några sammankomster, prövar omsorgsfullt kandidaterna till subkommittéerna, underkastar dem korsförhör, sätter dem - om så behöves - på prov och försöker därvid att direkt pröva så många kandidater som möjligt till resp. arbetsplats' subkommitté samt föreslår slutligen kommittén att stadfästa sammansättningen för varje grupp eller befullmäktiga ombudet att sammansätta, tillsätta och stadfästa hela subkommittén. På så sätt kommer ju kommittén själv att få avgöra, vilken av dess ombud som skall träda i förbindelse med densamma och hur förbindelserna skall upprätthållas. Enligt allmänna regeln skall det ske genom stadsdelsfullmäktige, men denna regel kan kompletteras och förändras. I betraktande av dessa subkommittéers betydelse, måste vi sträva att så vitt möjligt ordna det så, att varje subkommitté erhåller både adressen för hänvändelsen till centralorganet och trygg förbindelsepost, så att de meddelanden, som är nödvändiga för omedelbart återupprättande av subkommitté, i fall av arrestering, så regelbundet och fullständigt som möjligt befordras till particentralen för att bevaras på ett ställe, där de ryska gendarmerna icke kan komma åt dem. Det förstås av sig själv, att detta överlämnande av adresser måste bestämmas av kommittén på grund av dess överväganden och erhållna upplysningar, men icke på grund av någon icke-existerande rätt till "demokratisk" fördelning av dessa adresser. Till sist vore det kanske icke ur vägen att göra den reservationen, att det ibland kan bli nödvändigt eller lämpligt att i stället för en subkommitté med några få medlemmar inskränka sig att tillsätta ett ombud från kommittén eller av dess suppleanter. Så snart subkommittén bildats, måste den taga itu med organiserandet av en hel rad grupper och cirklar med olika uppgifter och av olika grad av konspiration, t.ex. cirklar för avhämtning och spridning av litteratur (en av de viktigaste funktionerna, vilken måste ordnas så, att vi kommer att äga ett eget postväsen, att ej blott distributionsmetoderna utan också kringbärandet till adressaterna kontrolleras och prövas, att vederbörande känner till alla kvarter och vet vägen till dem), cirklar för ledningen av den fackliga rörelsen och den ekonomiska kampen, cirklar för läsning av illegal litteratur, för förföljande av spioner,[**]och propagandacirklar, vilkas medlemmar förstår konsten att inleda och fortsätta ett samtal i fullt legal form (om maskiner, arbetsinspektion o. dyl.) för att få tillfälle att utan risk tala offentligt, bearbeta arbetarna och undersöka terrängen osv.[***] Subkommittén på en arbetsplats måste bemöda sig om att utsträcka sitt inflytande till att omfatta hela arbetsplatsen, att nå så många arbetare som möjligt genom en mängd cirklar eller ombud av alla slag, eller genom särskilda ombud. Framgången av subkommitténs verksamhet måste mätas med antalet dylika cirklar, möjligheten för en propagandist att komma in i dem och framför allt med regelbundenheten i litteraturspridningen och i inlöpandet av meddelanden och korrespondenser.
Således måste enligt min mening den allmänna organisationstypen vara följande: I spetsen för hela den lokala rörelsen, för hela det lokala partiarbetet, står en kommitté. Under denna sorterar övriga organ och avdelningar, såsom 1) ett nät av verkställande ombud, som om möjligt når hela arbetarmassan och är organiserad i form av grupper på arbetsplatserna och i stadsdelarna. Detta nät skall under lugna förhållanden sprida litteratur: flygblad, proklamationer och kommitténs hemliga meddelanden; under öppen kamp skall den anordna demonstrationer och dylika massaktioner. 2) Från kommittén utgår en rad grupper och cirklar av alla slag för rörelsens tjänst (propaganda, transport, hemliga uppdrag av alla slag). Alla grupper, cirklar, subkommittéer o. dyl. måste vara kommitténs organ eller avdelningar under densamma. Då någon cirkel uttalar direkt sin önskan att inträda i Ryska Socialdemokratiska Arbetarpartiet och, om kommittén godkänner detta, inträder den i partiet, övertager (på uppdrag av kommittén eller med dess samtycke) vissa funktioner, förbinder sig att underkasta sig partiets förordningar erhåller rätten som partimedlem, samt anses som närmast att rycka in i partiets kommittéer. De övriga tillhör icke Ryska Socialdemokratiska Arbetarpartiet, utan står kvar som cirklar, organiserade av någon partimedlem, eller samarbetar med den eller den partigruppen etc.

I hela sin inre verksamhet är naturligtvis medlemmarna av alla dessa cirklar likställda, liksom också kommittémedlemmarna inbördes. Det enda undantaget härifrån är, att rätt till personliga förbindelser med lokalkommittén endast tillkommer den (eller dem) som denna kommitté utsett. Samma gäller förbindelser med Centralkommittén eller Centralorganet. I alla andra avseenden kommer denna kamrat att vara likställd med de övriga, vilka har samma rätt att hänvända sig (men icke personligen) till lokalkommittén och även till Centralkommittén och Centralorganet. På så sätt kommer detta undantag alls icke att inskränka på likställdheten, utan är endast en nödvändig eftergift, som obetingat kräves av konspirationshänsyn. Kommittémedlem som icke överlämnar ett meddelande från "sin" grupp till kommittén, Centralkommittén eller Centralorganet, ställes till ansvar för direkt brytande av sin plikt som partimedlem. Vad åter beträffar formen och graden av konspirativitet hos olika cirklar, beror denna på arten av deras funktioner - i detta avseende finns det eller kommer att finnas de mest olikartade organisationer ("stränga", trånga, slutna, "fria", breda, öppna, lösa). Så behöves t.ex. för förbindelsemännens grupp högsta grad av konspirativitet och militär disciplin. För propagandisternas grupp är konspirativiteten lika nödvändig, men icke så mycket den militära disciplinen. För gruppen av arbetare som läser legal litteratur eller anordnar diskussioner om fackliga krav och frågor, behöves konspirativiteten ännu mindre osv. Förbindelsegruppen måste bestå av partimedlemmar och känna ett visst antal av partiets medlemmar och funktionärer. Den grupp, som studerar arbetsförhållandena och utarbetar fackliga krav, behöver ej nödvändigt tillhöra partiet. Grupperna av studenter, officerare och tjänstemän som sysslar med självstudier, stundom i sällskap med en eller två partimedlemmar, behöver icke alltid veta av att dessa tillhör partiet osv. Men i ett avseende måste vi obetingat kräva högsta grad av formell utbildning hos alla grupper: varje partimedlem, som deltager i desamma, måste också vara formellt ansvarig för verksamheten i gruppen, och han är även förpliktigad att vidtaga alla åtgärder för att såväl varje grupps sammansättning och hela dess arbetsmekanism, som ock innebörden av dess verksamhet måtte framträda så klart som möjligt inför Centralkommittén och Centralorganet. Detta är nödvändigt för att partiledningen skall ha en fullständig bild av hela rörelsen och möjlighet att utse de olika partifunktionärerna bland en så stor krets som möjligt. Detta är även nödvändigt för att grupper av samma slag över hela landet kunde med partiledningens förmedling ta lärdom av den bästa gruppen. Slutligen är det nödvändigt för att varna för uppdykande provokatörer och misstänkta figurer - med ett ord: det är absolut och i alla avseenden nödvändigt.

Hur skall det göras? Regelbundna rapporter till kommittén, meddelande om så mycket som möjligt av innehållet i största möjliga antal rapporter till Centralorganet, besök av Centralkommitténs och Lokalkommitténs medlemmar i alla slags cirklar och slutligen obligatoriskt tillvaratagande av förbindelseapparaten - dvs. namn och adresser å några medlemmar på ett säkert ställe (samt på partiets byrå hos Centralorganet och Centralkommittén). Först när rapporterna meddelats och förbindelserna tillvaratagits kan man anse, att en i den eller den cirkeln deltagande partimedlem uppfyllt sin plikt; - först då blir hela partiet i stånd att lära något hos varje cirkel, som utför praktiskt arbete; - först då behöver vi icke frukta att arbetet stannar då några medlemmar "åker fast", ty genom personliga förbindelser med de olika cirklarna kan en delegerad från vår Centralkommitté alltid med lätthet omedelbart finna suppleanter och återupptaga verksamheten. En kommittés sprängning kommer då icke längre att förstöra hela maskineriet, utan endast taga bort ledarna, för vilka ersättare finnes till hands. Kom nu inte och säg, att meddelandet av rapporter och förbindelser är omöjligt vid underjordisk verksamhet. Man måste blott äga viljan därtill, ty möjlighet att överlämna (eller översända) meddelanden och rapporter finns alltid och kommer alltid att finnas, så länge vi har kommittéer, vi har en Centralkommitté och ett Centralorgan.

Vi har kommit fram till en ytterst viktig princip om hela partiorganisationen och partiverksamheten: om det med avseende på hela rörelsens ideella och praktiska ledning eller proletariatets revolutionära kamp kräves största möjliga centralisation, så kräves däremot med avseende på particentralens (och följaktligen hela partiets) information om rörelsen och med avseende på ansvarigheten inför partiet största möjliga decentralisation. Rörelsen måste ledas av minsta möjliga antal enhetliga grupper av beprövade och erfarna yrkesrevolutionärer. Deltaga i rörelsen bör däremot största möjliga antal möjligast olikartade grupper ur de mest skilda proletära lager (och ur andra samhällsgrupper). Och med avseende på varje dylik grupp måste particentralen alltid äga, ej blott noggranna informationer om verksamheten, utan också så fullständiga uppgifter som möjligt om gruppens sammansättning. Vi måste centralisera rörelsens ledning. Vi måste också (och just därför, ty utan information är ingen centralisering möjlig) decentralisera dvs. fördela största möjliga ansvar inför partiet på varje enskild medlem, var och en som deltager i arbetet, varje cirkel som inträder i partiet eller medarbetar med detsamma. Denna decentralisering är ett nödvändigt villkor för den revolutionära centralisationen och ett nödvändigt korrigerande medel till densamma. När nämligen centralisationen blivit fullt genomförd och vi får ett Centralorgan och en Centralkommitté, kommer möjligheten för varje minsta grupp att hänvända sig till dem - och ej blott möjligheten att hänvända sig, utan en genom mångårig praktik utarbetad regelbunden vana att hänvända sig till dem - att avlägsna möjligheten av tråkiga följder av någon lokalkommittés tillfälligt misslyckade sammansättning. Nu, då vi skrider till ett fullständigt och faktiskt enande av partiet och skapar ett verkligt ledande centrum, måste vi särskilt väl komma ihåg, att detta centrum blir maktlöst, om vi icke samtidigt genomför största möjliga decentralisation, både i fråga om ansvarigheten inför detsamma och ifråga om dess informering rörande partimaskineriet i dess alla delar. En dylik decentralisering är ingenting annat än ett uttryck för den arbetsfördelning, som allmänt erkännes utgöra ett av vår rörelses mest vitala praktiska krav. Inga som helst officiella erkännanden av en viss organisation - såsom ledande, intet inrättande av en formell Centralkommitté förmår göra vår rörelse verkligt enhetlig, eller skapar något starkt kampparti, om partiets centrum såsom förut skall vara isolerat från det omedelbara praktiska arbetet i lokalkommittéer av den gamla typen, dvs. å ena sidan sådana som upptager i sig en hel mängd personer, vilka var och en sysslar med varjehanda, men icke ägnar sig helt åt någon speciell funktion av revolutionär verksamhet, icke är ansvariga för någon särskild gren, icke fullföljer en åtagen, väl genomtänkt och förberedd sak, samt spiller bort en massa tid och krafter på radikala fraser - och å andra sidan en hel mängd student- och arbetarcirklar, vilka till hälften är okända för kommittén och till hälften utgöras av sådana där tunga sammanslutningar som icke är specialiserade, icke utarbetar någon yrkeserfarenhet, icke utnyttjar andras erfarenhet utan sysslar - alldeles som kommittén själv - med ändlösa diskussioner "om allt möjligt", med val och uppsättande av stadgar. För att partiets centrum skall kunna arbeta väl, är det nödvändigt att lokalkommittéerna omgestaltas, blir specialiserade och arbetsdugliga organisationer som uppnår verklig fulländning i en viss praktisk funktion. För att partiets centrum skall kunna, icke blott ge råd, diskutera och gräla (som det hittills gjort), lutan verkligen också dirigera orkestern, är det nödvändigt att veta bestämt vem som spelar de olika instrumenten samt hur och när han lärt sig spela; vem det är som spelar falskt (då musiken börjar skära i öronen), när och varför han gör det, och hur man skall avhjälpa felet. För närvarande - det måste vi säga rent ut - antingen vet vi ingenting "om kommitténs verkliga inre arbete, utom dess proklamationer och allmänna korrespondenser, eller också får vi veta det genom vänner och bekanta. Men det är ju löjligt att tänka sig, att ett stort parti kan nöja sig därmed - ett stort parti, som skulle kunna leda den ryska arbetarrörelsen och förbereda ett allmänt angrepp på självhärskardömet. Minskning av antalet medlemmar i kommittén, överlämnande åt så vitt möjligt var och en av dem en speciell bestämd och ansvarig funktion, skapande av ett särskilt verkställande centrum med ringa medlemsantal, utbildning av en hel kår verkställande ombud, vilka sätter kommittén i förbindelse med varje större verkstad eller fabrik och regelbundet sprider litteratur samt ger centrum en noggrann bild över denna verksamhet och hela arbetsmekanismen, och slutligen skapande av talrika grupper och cirklar, vilka övertager olika funktioner eller omfattar personer, som sympatiserar med partiet, medarbetar och bereder sig att bli medlemmar, för att centrum och kommittén alltid skall vara underrättade om dessa cirklars verksamhet (och sammansättning) - se där vari reorganiseringen i Petersburg liksom också inom alla andra partikommittéer måste bestå, och se där orsaken till att frågan om stadgarna har så föga betydelse!

Jag började med att utkasta en skiss till stadgar, för att tydligare visa, varthän mina förslag syftar. Och resultatet blev, hoppas jag, att min läsare fick klart för sig, att vi egentligen rent av skulle kunna reda oss utan stadgar, och ersätta dem med en regelbunden rapportering över varje cirkel, varje arbetsfunktion. Vad kan man skriva i stadgarna? Kommittén skall leda alla (ja, det är ju klart). Kommittén utser en exekutivgrupp (det är icke alltid nödvändigt, och när så är, är det icke fråga om stadgarna, utan om particentralens informering om gruppens sammansättning och kandidaterna till densamma). Kommittén fördelar mellan sina medlemmar de olika arbetsområdena och ger var och en i uppdrag att regelbundet rapportera till kommittén och meddela Centralorganet och Centralkommittén om arbetets gång (och där är det viktigare att meddela centrum om en viss angelägenhet än att i stadgarna skriva in en bestämmelse, vilken av brist på folk hos oss oftast icke kan tillämpas). Kommittén måste noggrant konstatera, vem som är medlem av densamma. Kommittén kompletterar sig genom inval (kooptation). Kommittén tillsätter distriktsgrupper, subkommittéer vid verkstäderna och dyl. (om vi skulle räkna upp vad som är önskvärt, finge vi aldrig sluta, och att räkna upp exempel i stadgarna tjänar ingenting till; det är tillräckligt att meddela particentralen om vad som gjorts). Distrikts- och stadsdelsgrupperna och subkommittéerna bildar sådana och sådana cirklar... Att sätta ihop dylika stadgar gagnar så mycket mindre för närvarande, som vi nästan icke (på en del orter alls icke) äger någon allmän erfarenhet om sådana olika gruppers och undergruppers verksamhet, och för att skaffa en dylik erfarenhet kräves - icke stadgar, utan ett organiserande av partiets så att säga informering. På stadgarna förspiller hos oss varje lokalorganisation åtminstone några diskussionsaftnar. Om denna tid ägnades åt en av varje grupp allt efter dess speciella funktion utarbetad detaljerad rapport om sin verksamhet till hela partiet, vunnes hundra gånger mera.

Stadgarna är icke blott därför onyttiga, att det revolutionära arbetet icke alltid tillåter formalitet. Nej, formalitet är nödvändig och vi måste bemöda oss att få hela verksamheten formellt ordnad, i den mån detta är möjligt. Och formaliteten är tillåtlig i vida större utsträckning, än man vanligen tror, men den uppnås icke genom stadgar, utan endast och uteslutande (och jag upprepar det ännu en gång) genom omsorgsfull informering av partiets centrum: först då blir formaliteten verklig och förenas med verklig ansvarighet och offentlighet (inför partiet). Vem av oss vet för övrigt icke, att allvarliga konflikter och meningsskiljaktigheter hos oss i själva verket alls icke avgöres genom votering "enligt stadgarna", utan genom strid och hot att "avgå". En dylik inre kamp kännetecknar flertalet av våra kommittéers utveckling under de senaste 3-4 åren av vårt partis historia. Det är stor skada, att denna kamp icke varit formellt regelrätt; den skulle i så fall ha gagnat partiet vida mer, den skulle ha givit våra efterkommande mer erfarenhet. Men en dylik nyttig och nödvändig regelbundenhet vinnes icke med några som helst stadgar, utan uteslutande genom offentligheten inför partiet. Hos oss finnes under självhärskardömet intet annat medel och vapen för en dylik offentlighet, utom regelbunden rapportföring till partiets centrum.

Och först då, när vi lärt oss att i vidsträckt grad tillämpa denna offentlighet, uppstår hos oss så småningom erfarenhet om hur den eller den organisationen fungerar; blott på grundval av en sådan omfattande och mångårig erfarenhet kan verkliga stadgar - icke pappersstadgar - utarbetas.

Noter

[*]Härmed avses kooptationen eller den konspirativa ledningens rätt att inkalla ett visst antal nya medlemmar, vilken dikteras av den hemliga verksamhetens betingelser. Övers anm.
[**] Vi måste övertyga arbetarna om att mord på spioner, provokatörer och förrädare naturligtvis stundom kan bli en absolut nödvändighet, men att det vore ytterst olämpligt och felaktigt att göra det till ett system; att vi måste bemöda oss att skapa en organisation, som är i stånd att oskadliggöra spionerna genom att avslöja och förfölja dem. Man kan inte slå ihjäl spionerna, men man kan och bör skapa en organisation, som uppfostrar och leder arbetarmassorna.
[***] Det behövs också kampgrupper, som utnyttjar värnpliktiga och soldater eller särskilt kraftiga och skickliga arbetare vid demonstrationer, befriande av fångar osv.